Hösten 2006 började Rufus och jag med att prova ett spår på ca 50 meter på en stig och han klade det bra. Därefter skaffade vi oss två egna klavar och blod så nu spårar vi när tillfälle ges. Det svåra är att få "tummen ur" och åka ut till skogen då det tar ett tag från det att spåret läggs till det att jag släpper på min hund.

Rufus är väldigt ivrig iväg och vet precis vad han ska göra när selen och spårlinan tas fram. Motivationen är det inget fel på och nu har han även utvecklat sin självständighet och njuter av att få jobba på egen hand. I början hade vi lite svårt för vinklar då han var så ivrig och hade för hög fart i spåret, men nu börjar han bli mer fokuserad och lugn.

Det skulle vara riktigt roligt att gå anslagsprovet och då få godkänt och sedan tävla för att eventuellt kunna nå championatet. Det är drömmen, men den största anledningen till att vi håller på med viltspår är för att Rufus inte behöver sin hörsel och inte har något handikapp. Sen tycker jag att det är trevligt att han och jag har något ihop som Molle inte är med på. Båda mina hundar är ju lika viktiga vad gäller aktivering och välbefinnande!!